Det finns förstås flera (allting är relativt) intressanta aspekter med boken, och temat är förstås en utav dem.

Det enda som sticker ut igenom berättelsen är väl hans eviga kärlek till denne evervinnerlige Adrian och hans familj, och ärligt talat är det svårt att se något större användning av intertext.
Han nämner flera gånger större namn, Beethoven och sådana figurer. Men det är något som man knappt lägger märke till. Förstås är ju djävulen och alla dennes former omnämnda också, men det känns knappast som något bra exempel på intertext heller.

Varför läser vi Mann? Öh, tja. Det ingår väl i kursplanen att läsa klassiker, och jag tvivlar på att när man ber någon nämna en klassiker säger dom Doktor Faustus av Thomas Mann, så det var väl mest en grej. Antar jag.

Är den relevant för oss, råpretentiösa, överanvändare-av-citattecken-svåra-ord-citattecken-klassen? Nä. För någon annan i vår ålder? Igen – nä, det skulle jag knappast tro. (Kanske om det finns någon ”kultiverad” idiot som tycker att det är cred att ha läst Tolstoj och såna jävla filurer, men äh – de räknas inte.)

De flesta vet nog att jag inte anstränger mig så värst mycket mer än jag behöver (och knappt det ibland antar jag), men det är nästan lite frustrerande att läsa Doktor Faustus och verkligen känna hur en bra historia går till spillo helt i onödan. Fruktansvärt onödigt, herr Mann, när jag träffar er ska ni få känna på en lavett från det tjugoförsta århundradet. Det svider, serru. Vi har laservantar och cyberimplantat och alla möjliga grunkor. Jag kommer ner om lite drygt 3 år då, vi ska ju alla dö 2012.

Det vore nog ganska intressant att jämföra min utgåva med en nyöversatt, den jag läser är trots allt 62 år gammal. Och troligtvis hjälper inte det med att förlätta språket.

Man tycker ju lite synd om stackarna som la sexton och femti på en sån här pocketutgåva.
Fan, det är ju nästan en och tre fjärdedelars pepsiburkar.

En klart bättre investering.

// Tobbe

Budskapet Doktor Faustus utstrålar är, enligt gruppens stimulerande samtal, konstnärens rätt att göra vad han behagar och finner rätt. Detta kan man se i Adrian Leverkühns byte av yrkesinriktning, och hans musikaliska ambitioner. Adrian gör vad han vill, och tänker inte så mycket på vilka konsekvenser som följer, som man kan se i följande citat. Alldeles innan detta kan vi läsa om en musikalisk upptäckt unge herr Leverkühn funnit.

”Adrian var inte så stolt över detta som man kunde tro. Lärare och lärjunge var i grund och botten mycket olika i avseende på musikalisk instinkt och avsikt, liksom ju i konsten överhuvudtaget den framåtsträvande är hänvisad till teknisk-praktik ledning av mästare som generationsmässigt är honom till hälften främmande.”

 Gör som du behagar Adrian, vill du inte vara stolt och strunta i konsekvenser så gör du det. Varje individ har den rätten. Det är vad jag tror, och hoppas att boken vill förmedla. Men som sagt är min förståelse ytterst liten. Man kan alltid hoppas.

När jag hörde namnet på boken, och det mystiska order ”Faust”, tänkte jag på djävulen, mytologi och spänning. Jag trodde boken skulle ta upp religion, men istället hakar herr Mann upp sig på musik, musik och musik. Det känns som om jag, som inte är intresserad av klassisk musik, inte får ut så mycket av verket. Jag är aningen besviken över mitt bokval.

”Ephratas musik var, sade Kretzchmar, alltför ovanlig.”

 ”Beethoven och fugan”

Man kan debattera kring bokens tema, men det främsta Thomas Mann gör är att rada upp en massa oväsentlig fakta om den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv. Men som flera gruppmedlemmar sagt, får jag känslan av att herr Mann biktar sig. Men om man skulle sätta ett namn, kopplat till en genre, tänker jag på kärlek, broderskap och kultur.

Vad jag kan se, är det inte någon särskild intertext, men han sätt att skriva på påminner mig starkt om min forne historielärare och mentor. Men jag tror inte att han har någon speciell koppling till Doktor Faustus. Som jag nämnde i ett stycke ovan, trodde jag han skulle ha varit inspirerad av myter om djävulen, men det kanske kommer senare i boken.

 Thomas Mann kopplar till en massa andra verk. Musikaliska verk. Som tillexempel Beethoven, samt en stor mängd, för mig okända, tyska musiker.

”Als du mir einst gegeben zur Nacht den kühlen Trank, vergiftest du mein Leben…”

 Små delar av tyska musikstycken kanske inte verkar så relevant, men för de som inte läser eller har läst tyska blir det ytterst förvirrande. Om en nyöversättning någonsin görs, hoppas jag att de någonstans finner plats, kanske längst bak i boken, där en ungefärlig översättning av dessa stycken finns. Inte för att jag tror att jag kommer få för mig att läsa detta helvetiska verk en andra gång.

Den störta och mest irriterande frågan är varför vi läser just Thomas Mann. Relevansen för klass SP08J verkar vara att det var 20 år sedan Berlinmurens fall. Just idag, den 9 november, då detta inlägg publicerades.

 __________________________________________________________________________________________

Men finns det en ytterligare relevans, något som gör att läsa just Mann till ett måste?

 Fräckt svarar jag nej, men kanske om man vill vara ypperligt kulturell. Att ha Thomas Mann i bältet kanske många är stolta över. Men jag är bara glad att jag slipper ha honom skvalpandes i bakhuvudet.

Sandra.

Nu har den efterlängtade veckan kommit, i almanackan har jag prytt dessa dagar med stora och färgglada bokstäver. Dagen då boken doktor Faustus skall återlämnas, dagen då jag slipper att bära med den klumpiga boken i väskan och låta den beblandas med mina kära ägodelar. Dagen då jag inte längre behöver låta den vara på mitt skrivbord och slutar att tvingas analysera varenda mening Thomas Mann en gång skrivit. Men numera känns det faktiskt konstigt att lämna tillbaka den. 

De där färgglada bokstäverna som prytt min almanacka är inte så betydelsefulla längre och jag känner inte en lika stor glädje när jag möter de färgsprakade sidorna. Färgerna har, för mig, nästan bleknat och innebörden får inte mig att hoppa till av glädje så som det gjorde innan när i förväg längtat mig bort. Antar att jag helt enkelt blivit van vid att ha boken vid min sida. Jag har praktiskt taget haft med mig boken överallt och läst i den så fort som jag fått lite tid över. Att ha med den på bussen har varit en självklarhet och under de dagar som jag inte lyckats sova så har doktor Faustus varit en utomordentlig sömntablett. Nu var jag väl lite överdriven men personligen, kan jag på ett ärligt sätt skriva att det kommer att bli lite tomt. Man kommer att få så väldigt mycket tid över till annat helt plötsligt, åt konstiga och oväsentliga tankar som istället kommer att greppa tag om en under de bussresor man gör.

Efter många om och men har jag kommit fram till att temat i boken är kärlek och broderskap, fast på ett väldigt annorlunda och speciellt sätt. Att vänskap inte skulle kunna vara ett centraltema är just för den irritation och den ilska, en hatkärlek, som Mann emellanåt förmedlar när han beskriver Adrian Leverkühl.  
 
Man brukar säga att när man vågar gräla med sina vänner och ger kritik för det den gör betyder att man vågar vara sig själv och känner sig trygg tillsammans med den personen. Två människor som delat många vardagliga händelser med varandra och lyckats ta sig igenom tuffa motgångar liknar tillslut mer syskon än vänner.

”Det behöver väl inte att nämnas att vårt avsked var till formen kyligt och formellt. Det var nätt och jämt att vi såg varandra i ögonen och tryckte varandras händer. Vi hade skilts och återsetts så ofta i vårt unga liv att handtryckningen oss emellan inte behövde bli obligatoriskt. Vi skildes på gatan som vi hade gjort hundra gånger genom att helt enkelt gå åt varsitt håll.”

Man vet direkt att de båda kommer att möta varandra igen, ingen av dem lägger ner mycket energi på ett kärt avsked just för att de båda skilts åt så ofta men inte lyckats undgå varandra under en längre period av livet, likt en bumerangeffekt. Det tyder verkligen på ett riktigt brödraskap, på ett par starka vänskapsband som inte bryts i första taget. En sann kärlek som sitter så pass djupt att det aldrig någonsin kommer att försvinna helt oavsett vad de än kommer att möta i framtiden.

Jag kan inte direkt koppla bokens tema till en annan litterär text som jag läst eller som jag kan säga finns men bokens uppbyggnad och Manns vardagliga, monotona och luddiga sätt att skriva på är inte något som jag stötte på för första gången i samband med att jag fick den här boken i handen. Dock har jag aldrig läst något med samma utsvävningar som Mann lyckats fånga mellan den här bokens bundna pärmar.

Namnet ”doktor Faustus” relaterar självfallet till Faustusmyten som jag skrivit om i mitt andra inlägg men numera vet jag inte riktigt om just ”pakt med djävulen” ens har någonting med boken att göra. Personligen tror jag att Faustusbilden Thomas Mann skapar är något symboliskt, annars verkar jag ha missat bokens syfte och innehåll totalt.

Något som jag stolt kan hålla fast vid är bokens budskap, det känns som om mina hypoteser för en gångs skull var sanna. Mann vill förmedla passion för det man gillar att göra, att man inte skall ge upp sina drömmar. Han framför starkt, nästan predikar om konstnärens rätt till att göra vad han eller hon vill även om människor runt omkring inte samtycker.

Om jag var en frivillig läsare, om jag hade valt den här boken själv så skulle jag nog ha gett upp boken efter de tio första sidorna. Min pappa kom fram till mig häromsistens och sade att han försökt ge sig hän boken men gett upp efter första kapitlet. I dagens samhälle anses nog inte boken att vara något ytterst underhållande men att kunna säga att man har boken doktor Faustus i läsarbagaget är respektfullt.

Och med det säger jag hejdå, tack för mig.

/ Emma

När jag tänker tillbaka på vad som tidigare har hänt och ägnar lite tid åt tidigare blogginlägg kan jag konstatera att det inte är så mycket till handling i Doktor Faustus. Från barndom, studentliv och en inblick i vuxenvärlden får man följa herrarna, och deras vänskap står ofta i centrum. Musik och religion tas upp gång efter annan, men handlingskraften är svag, det känns nästan som om det händer mer i tv-serien Våra Bästa År. Istället djupdyker Thomas Mann i vissa situationer, som faderns intensiva intresse för fjärilar eller musiklärarens ständiga föreläsningar om Beethoven, som känns ganska irrelevanta.

Genom att se tillbaka på det här viset kan jag också knyta an till romanens tema och budskap. Temat, enligt mig, är vänskap. Som sagt står vänskapen titt som tätt i fokus och Serenus berättar ofta om Adrian som vän och det är inte många onda ord som sägs om Adrian. Frågan är om denna vänskap verkligen var ömsesidig – kände Adrian lika mycket för Serenus som Serenus kände för Adrian? Kanske gjorde han det, antagligen är det Adrians personlighetsdrag; att inte kunna utrycka känslor som gör mig osäker till om han betraktade vänskapen på samma sätt. Musik kan man också säga är temat eftersom sidorna bäddas in av noter, Beethoven och musikundervisning. För övrigt har Serenus nu nämnt Doktor Faustus i form av ett musikaliskt verk, nämligen Doktor Faustus Veklagan.

Bland de detaljrika beskrivningarna av de irrelevanta händelserna, är det emellertid svårt att hitta budskapet, men bakom dessa har jag fått känslan av att det kan handla om att fullfölja sina drömmar och ta vara på sin begåvning. I de nyss lästa sidorna får jag veta att Adrian går ifrån sitt val att bli teolog till att istället börja studera och arbeta med musiken igen – ett intresse som brann inom honom från början, en dröm han hade. Budskapet kan också vara att fortsätta vara vänner vad som än händer och var man än befinner sig, att man alltid har varandra. Serenus och Adrian skiljer sig ofta från varandra och befinner sig i spridda miljöer, men genom att bl.a. skriva brev till varandra håller de vänskapen vid liv. Händer det något nytt i den enes liv, lär den andre veta det inom en snar framtid.

Romanen Doktor Faustus sägs ha inslag av ett annat verk, nämligen dramat Faust skrivet av Johann Wolfgang von Goethe. Det handlar om den mystiske vetenskapsmannen Faust som säljer sin själ till djävulen. Historien utvecklas senare till en parabel, dvs. en slags liknelse med bildlig framställning. Goethe har sagt att detta drama påminner om hans liv och det kan man då jämföra med Thomas Mann som menar att mycket i hans Doktor Faustus är en parodi över honom själv. Personligen tycker jag också att filmer där man känner att handlingen är bortblåst eller där händelseförloppet sker väldigt långsamt, påminner om Doktor Faustus. Något som dock var intressant med just denna roman, som jag inte tidigare påträffat i något annat verk, är hur berättaren, i det här fallet Serenus, emellanåt har en dialog med läsaren.

Genom att läsa Doktor Faustus i modern tid, kan vi få en uppfattning om hur samhället och världen såg ut under denna tid. Det är med Thomas Manns ögon vi får ta del av dåtiden, alltså på ett mer personligare plan vilket kan ge en bättre verklighetsbild än den man får ta del av i historieböckerna. Å andra sidan spelar Manns egna värderingar och hur han uppfattade olika saker stor roll och detta kanske inte överensstämmer med den uppfattning jag hade haft om jag levt under denna tid.

Det som har varit intressant att ta del av i boken är att hur mycket karaktärerna än utvecklas, finns deras personligheter från barnsben kvar, i grunden är de fortfarande de samma. Man kan fortfarande se den betraktande, ödmjuke Serenus som låter sig dumförklaras av sin begåvade vän. Man kan fortfarande se musikfantasten Adrian med mycket högmod, men som inte alls verkar vara så felfri som Serenus beskriver honom. Det är i och med detta slutliga blogginlägg som jag ska ta farväl av båda dessa herrar och den miljö och tid jag har fått ta del av. Kanske har Doktor Faustus haft inverkan på mig i det undermedvetna och kanske kan mitt skrivande och tänkande ha påverkats av denna roman. Det är med blandade känslor, ömsom lättnad ömsom med reflekterande tankar, som jag slår igen romanen och tar ett sista farväl av Faustus…

Sanna Johansson

Det där jag tog upp lite i det förra inlägget, om att han nog försvarar sin egen konstnärliga frihet i Adrians, ungefär, är nog ganska sant. Det är svårt att säga klart, eftersom jag läst en väldigt begränsad del av hans verk, men han lägger nog ner mycket av sig själv i boken. ”Men man ska ju skriva från själen och sånt mumbo-jumbo” – Visst, varsågoda. Men det känns som att Mann kanske går väl långt, det är (precis som jag såg att Emma skrev) som om han biktar sig.

-
Är boken influerad av tiden den skrevs i?
Jag vågar svara nej, utan några större tivel. Det känns ändå som att Mann håller sig i en grå zon, som liksom inte ändras . Och det är knappast någon deprimerad eller nedtryckt liten tysk Nobelpristagare som skrivit den. Man får nästan intryck av att Mann var lite nostalgisk när han skrev den, och han verkar inte distraherad från berättelsen någon gång(so far, so good). Så ja, jag skulle nog tippa på att han var väldigt uppsluten och instängd i sitt författarskap när han skrev Dr. Faustus.

//Tobbe

Ett direkt citat från Thomas Mann: Böcker är själens blodkärl. Nog hyser han åsikt om det, han skriver med sitt hjärta och med hjälp av den framställda boken, grunden och nyckeln till hans förflutna, lyckas han bearbeta det han en gång fått gå igenom.  Av någon anledning låter jag mig omfamnas av hans krångliga vokabler och inleder en tro om att boken doktor Faustus är en litterär bikt.  De beskrivande orden” biografi” och ”monument över sin författare” på bokens baksida stärker min teori.

Boken blev publicerad år 1947, då det gråa och det skräckjagande kriget just fått ett avslut. Egentligen var boken skriven från år 1943 och förväntades att komma ut tidigare än vad den gjorde. Thomas Mann fick göra ett avbrott med sitt skrivande pågrund av cancer i lungorna men tankarna om en hård diktatur och total skövling av judar, en konsekvens av Hitlers handlande fanns kvar.  Bokutsläppet var likt ett nytt bombnedslag, ett efterskalv efter den mörklagda tid som världens människor fått utstå. Boken skildrade den omtalade, tyska katastrofen och Mann målar upp det genom ett demoniskt porträtt i form av den våldsamma tonsättaren och barndomskompisen Adrian Leverkühn. På ett väldigt realistiskt sätt. I hans bok förekommer inte mycket symbolism och ännu mindre naturalism men eftersom boken är allmänt mörk och kall har realismen ett starkt grepp om bokens alla sidor.

När Hitler kom till makten år 1933 beslöt sig Mann att leva i exil och sökte medborgarskap i USA. Det sägs att Hitler var så förbannad på den tyska författaren och hans uppmärksammanden om nazismen negativa sidor och det gjorde så att Hitler brände upp hans böcker. Och då visste han inte att Mann var bisexuell, något som jag personligen tror skulle kunna ha gett Thomas Mann en enkel biljett till Auschwitz. Av erfarenhet antar jag att han inte uttryckte sig precist i sina texter utan låter läsaren, som alltid,  få känna av en undermedveten ton av kylig ironi (jag har inte kommit tillräckligt långt i boken för själv kunna dra in egna exempel på nazismen som Hitler kände av).

Thomas Mann var son till en professor med matematik som huvudämne och drack säkert te med högt uppsatta män på sin fritid. Att han hade nobelpriset i sikte var en självklarhet och han hade en vattentät täckmantel angående hans sexuella läggning. Mann hade en fru och lyckades hålla sin sexuella hemvist hemlig.

- Thomas Mann är sannerligen en komplicerad människa.

/Emma

Men när han blir insatt i musiken så bär det iväg med en aning symboliska beskrivningar. Thomas Mann är mycket pang på röbetan, men man får endå läsa mellan raderna för att förstå karaktärerna. Fastän det inte är så himla lätt. Doktor Faustus är en svår nöt att knäcka. Man kan spendera timmar på att försöka ta reda på hur sjutton han tänkte när han skrev den. Något jag mer kan tillägga är att Mann skriver som vår förre historialärare Mats Werner talar. ”Nu ska vi prata om grekerna, men min son bor i japan och hästar och åsnor kan inte få en bördig avkomma. Just det ja, rommarna pratade vi väl om?”

Musik och sexuella frustrationer har präglat min senaste läsupplevelse. Om vi tar vid där vi lämnade våra små huvudkaraktärer, så har de skiljts åt. Serenus stannar kvar och studerar vid universitetet i Kaisersachsen medan Adrian är ute och studerar musik. Som ni kanske märker har Adrians brinnande musikintresse inte svalnat det minsta. Unge herr Leverkühn, tog sitt pick och pack och passade på att besöka en bordell och spela piano, men fick till slut tillfredställa sig själv på grund av oförmåga att prestera.

 ”Inför min framställning, min berättelse, ber jag läsaren icke fråga hur det kommer sig att jag så noga känner till detaljerna, då jag ju icke alltid var närvarande eller stod vid sidan av den hjälte som denna biografi förevigar.” Skriver Thomas Mann i början av 18:e kapitlet.

 Här ser vi Serenus brinnande respekt för Adrian, som fortarande brinner starkt. Efter hela arton kapitel! Jag har fortfarande inte hittat något spår av Serenus ”riktiga” familj. Men Adrian däremot, utvecklas mer och mer. Men frågan är åt vilket håll? Adrian är inte längre särskilt stolt över sina musikaliska prestationer. Det verkar som om han börjat tröttnat på även musik, som han tröttnade på sina forna studier. Han har åldrats, vilket var oundvikligt, och har nu uppnått ”tjugu”-strecket.

Serenus är den samma som förr, men det intressanta med honom är att jag gång på gång får erinra mig om att det är en fiktiv karaktär och inte Mann som berättar om Leverkühns liv.

Vad mer skall man mer nämna om detta, som Emma så vackert nämnde i sitt andra inlägg, djävulska tingest? Karaktärerna utvecklas, sakta men säkert, men intresset för herr Manns  litterära kunskaper börjar svalna och jag förundras över hur denna man fick nobelpriset med Buddenbrooks. Den kan inte vara så mycket mer annorlunda än Doktor Faustus?

Rätta mig om jag har fel, men de helvetiska flammorna jag förväntade mig tycks inte dyka upp.

- Sandra.

Der var under denna tid som Thomas Mann hade tvingats fly från det nazistiska Tyskland och hans hemstad Lübeck och befann sig nu i USA eftersom han där var mycket berömd och kunde på så sätt få ett giltigt pass, som tidigare hade slutat gälla – att åka tillbaka till Tyskland var för riskabelt. Han skrev Doktor Faustus mellan åren 1943 – 1947. Han gjorde dock ett avbrott i sitt skrivande när han var tvungen att genomgå en operation pga. cancer i lungorna.

Som sagt skrevs romanen under det sista skedet av andra världskriget, vilket romanen har influerats av. Än så länge har det bara nämnts i förbigående att det var en svår och förfärlig tid som tyskarna levde i, men jag anar att resterande sidor av boken kommer ta upp mer om detta. Vad jag vet kommer Mann, samtidigt som han skildrar tonsättarens liv, också ta upp Tysklands politiska utveckling. Eftersom Manns karaktär Serenus Zeitblom, berättar om deras liv med början vid 1880-talets slut är inte bara världskriget en relevant händelse, utan också industrialiseringen. Detta märks inte så tydligt i romanen, vilket kan ha att göra med att miljöbeskrivningarna har glömts bort.

Den litterära stil som jag främst tycker framkommer i Doktor Faustus är realism. Mann försöker på ett så verklighetstroget sätt som möjligt berätta om Serenus Zeitbloms och Adrian Leverkühns liv och tar upp både väsentliga och oväsentliga händelser. Å andra sidan, framstår Adrian Leverkühn i boken som ett ideal, en hjälte. Detta är antagligen inte någon generell bedömning, utan denna framstående bild har nog förskönats, här kan man alltså istället tala om symbolism.

Det finns egentligen ingen litterär epok under den här tiden, som kallas efterkrigstiden. Däremot kan man säga en sak om litteraturen under denna tid: Många författare har haft en fruktansvärd upplevelse gemensamt, nämligen andra världskriget. De har också upplevt efterkrigstidens kaos, terror och lokala kriser. Det som kännetecknar litteraturen är att den realistiska traditionen finns kvar och har tagits till en ny nivå, den finns inte längre någon tabugräns.

Vi har i gruppen diskuterat huruvida Thomas Mann kan identifiera sig med berättaren Serenus Zeitblom och om han i själva verket är Zeitblom. Det är lätt att ana detta via den noggrannhet och den detaljrika utformning han använder, det skapas en realistisk verklighetsbild. Men på flera punkter liknar han inte Zeitblom. Mann föddes 1875 i Lübeck, medan Zeitblom föddes 1883 i Kaisersaschern. Eftersom Zeitblom inte nämner något om sin familj och inte gillar att skratta tänker jag mig att han är ganska olycklig och inte hade någon bra uppväxt. Mann, däremot, kom från en förmögen familj och har beskrivit sin barndom som omhuldad och lycklig. Jag skulle därför vilja påstå att Thomas Mann inte är Serenus Zeitblom, men efter att jag har gjort lite ”spännande” research på nätet, har jag kommit fram till motsatsen. Mann lär ha kallat Doktor Faustus sin litterära bikt och har skrivit: ”Serenus Zeitblom är en parodi över mig själv. I Adrians syn på livet återfinner man mer av mig än vad man kan tro, och bör tro.”

Eftersom det är så många specifika ämnen, såsom musik och teologi, i Doktor Faustus, som dessutom beskrivs väldigt väl undrar jag hur Thomas Mann vet allt detta. Efter ytterligare lite research har jag fått reda på att Mann tog lektioner i musikteori och studerade bl.a. Beethovens och Mozarts biografier för att åstadkomma detta fantastiska (?!) verk. Inte nog med det, han studerade också mycket historia om Martin Luther. Tänk om han hade kunnat lägga ner lika mycket tid på att fängsla mig som läsare, vad finemang det hade blivit.

Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med att återgå till de kära karaktärerna och det enda jag kan säga är att det inte har hänt någon utveckling sedan sist. Jag börjar också undra när själva Doktor Faustus ska komma in i bilden. Nu har man i alla fall börjat nämna djävulen, vilket kännetecknar en Faustus-saga. Ja, men den som väntar på något ”gott” – väntar aldrig för länge. Synd bara att den väntetiden i Doktor Faustus verkar vara i en evighet.

Sanna Johansson

Inte längre.

Jag är inte det minsta nyfiken på hur det slutar, eller ens hur berättelsen utvecklas – jag har ungefär lika mycket lust att öppna boken igen som att berömma Mona Sahlin för hennes fina insatser för Sverige.

–

Om miljöerna, då, herr Nobelpristagare verkar inte vara speciellt förtjust i konkreta miljöbeskrivningar. Han ägnar helst tiden till att ordbajsa så mycket som möjligt, men det finns ärligt talat inte mycket att ta upp. När han väl ägnar några rader åt att beskriva omgivningar så är det väl ganska rättframt och direkt, men man får kämpa sig igenom mycket för att komma dit. Så att säga.

-

Han ägnar så mycket tid till att försvara konstnären och hur hon inte har en skyldighet att anpassa sig eller rätta sig efter andras regler, att det ser ut som Mann försvarar sig själv och sina utsvävningar. ”Pfah, vad vet du om litteratur, jag fick ju tamejfan Nobelpriset, grabben, N-O-B-E-L-P-R-I-S-E-T. Jag är en goddamn konstnär.”

Vanligtvis kan jag uppskatta när folk försöker vara självständiga och inte jämt sitter i den där förbannade lådan dag in och dag ut (men jag gillar fortfarande inte konstfack, de är bara en bunt pretentiösa idioter), men den här killen känns nästan lite militant (Lite sådär, äckligt trångsynt som bara en konservativ kapitalist kan vara), i brist på bättre ord – när han ska försvara Adrian i boken. Och då, förmodligen, lite sig själv.

-

Den här attityden, eller stilen, han visar gör en lite nyfiken på hur hans andra verk är. Men när man sen öppnar Doktor Faustus igen så försvinner nyfikenheten direkt.

Som underhållning fungerar den bara inte.

//Tobbe

Vet verkligen inte hur jag skall börja, det bara går inte. Jag är okapabel att ordmässigt skildra hur jag känner mig över denna uppgift.  Försöker vinkla bokens innehåll, se berättelsen i nya perspektiv men hela mitt sinnelag gör uppror och jag kommer åter en gång tillbaka till ruta ett. Så här står jag, ett tiotal sidor beskrivningar rikare men inte med en dyft bättre översikt på vad boken ens handlar om . Än så länge har Thomas Manns iver haft ett stort övertag och låter inte läsaren komma vidare, stöta på nya saker och se den röda tråden i hans berättelse.  Det har blivit som kaka på kaka, alldeles för mycket. Varför heter boken överhuvudtaget Doktor Faustus när man inte kan skymta något som har med ”Faustus-sagor” att göra?

Wikipedia: ”Faust är en gestalt som finns i flera versioner av tyska folksagor. Sagans Faust är en ung man som sluter ett avtal med Mefistofeles, det vill säga djävulen.”

Under de sidor som jag tagit mig igenom har de två vännerna endast blivit äldre. En tjugo sidor gick även åt att beskriva instrument av olika slag i ett gigantiskt musikrum, en släkting vid namn Nicolaus, har på sin undervåning. Ingen djävul märker man av här inte.

Nu var jag kanske lite väl dramatisk, lätt hänt att jag blir sådan. Boken ger mig ingenting och gillar jag inte något, blir jag aningen negativ till allt som har med det att göra.  Jag kan tro att centraltemat för den här boken kommer berätta om konstnärens rätt till att göra vad han eller hon vill. Detta för att Thomas Manns berättelser går hand i hand med varandra. De är inga drastiska förändringar i hans olika böcker (genom de utdrag jag lyckats att läsa och av det man fått höra) och vi kan alla, som har en bok av Thomas Mann i bagaget, hålla med om att stilen på hans texter är exakt densamma.

Som en neutral och likgiltig människa skulle beskriva innehållet så märker man hur Adrians framtid numera börjar utstaka sig. I samband med musikrummets krångliga och oftast oförståeliga beskrivningar får vi en inblick på grunden, hörnstenen, till hans livshistoria. Ingen hade då tänkt sätta den unge Adrian i samband med musiken.

”Han ville spela barn i huset och antyda att allt detta var vardagsmat för honom” Antyder Mann i sin bok. Man kan tro att den talangfulle Adrian inte ville inse att hans liv var likt förutbestämt.  Att han antingen var full av högfärd eller att han faktiskt gömde sig för sitt eget öde. Jag kan tycka att Serenus känner en viss frustation och irritation till hur Adrian nästan slänger bort sin stora talang och inte ens bryr sig om vad livet har att erbjuda honom. Serenus själv som vill bli mattelärare ägnar mycket tid till att vara på god fot med resterande människor på sin skola. Det är nog här de båda pojkarnas olikheter syns som mest. Hur Adrian får allt på ett silverfat men inte har någon motivation till att ta vad som bjuds medan Serenus, om han hade fått, skulle ha roffat åt sig varenda smula som funnits kvar av resterande.

Eftersom boken än så länge tagit upp människor och dess olika tycken och tänkande så har miljöbeskrivningarna inte varit fullt så tydliga. Här får man bygga upp sin egen miljöbeskrivning, byggt på små och korta meningar som Mann på måfå tryckt in lite här och var. Detta tycker jag däremot är ganska positivt, att man själv får skapa en miljö i Tyskland, Kaisersaschern, där allt utspelar sig. Stämningen är däremot ganska flackt och känns monoton, likt en äldre version av lilla huset på prärien eller Kulla-Gulla där flera böcker (i mitt nutida fall, en tung tegelsten på 524 sidor) utformas på små och väldigt vardagliga händelser. 

Även om intrycket av boken inte förändrats sen förra gången jag skrev här kan jag inte låta bli att fundera. På något konstigt sätt känns det som om man kan efterlikna bokens inledande 100 sidor med en puttrande häxkittel, likt lugnet innan stormen. Med tanke på att Thomas Mann fått nobelpriset för sitt författarskap måste han ju haft tillräckligt med intellekt och fantasi för att inte låta den här boken bli en dalgång för honom.

Med det avslutar jag mitt inlägg och blickar lite smått mot boken på mitt skrivbord.
- Boken i sig är helt klart en djävul.

Emma Hanson