Det är synd att Mann håller på så här. Han har uppenbarligen en berättelse som han vill framföra, och den verkar relativt intressant. Om han då hade skrivit den här boken på ett rakare, klarare och lättare sätt så hade jag förstås läst boken utan problem – men man, precis som jag tagit upp i alla mina andra inlägg, tappar bort sig och får läsa om flera stycken därför att man egentligen inte läser utan snarare bara tittar på texten.
I början hoppades jag förstås att detta bara var en barnsjukdom, att det skulle gå över så fort man kom lite längre in i berättelsen. Men, så är då inte fallet. (Till mångas besvikelse, skulle jag kunna gissa).
Det finns förstås flera (allting är relativt) intressanta aspekter med boken, och temat är förstås en utav dem.
Det enda som sticker ut igenom berättelsen är väl hans eviga kärlek till denne evervinnerlige Adrian och hans familj, och ärligt talat är det svårt att se något större användning av intertext.
Han nämner flera gånger större namn, Beethoven och sådana figurer. Men det är något som man knappt lägger märke till. Förstås är ju djävulen och alla dennes former omnämnda också, men det känns knappast som något bra exempel på intertext heller.
Varför läser vi Mann? Öh, tja. Det ingår väl i kursplanen att läsa klassiker, och jag tvivlar på att när man ber någon nämna en klassiker säger dom Doktor Faustus av Thomas Mann, så det var väl mest en grej. Antar jag.
Är den relevant för oss, råpretentiösa, överanvändare-av-citattecken-svåra-ord-citattecken-klassen? Nä. För någon annan i vår ålder? Igen – nä, det skulle jag knappast tro. (Kanske om det finns någon “kultiverad” idiot som tycker att det är cred att ha läst Tolstoj och såna jävla filurer, men äh – de räknas inte.)
De flesta vet nog att jag inte anstränger mig så värst mycket mer än jag behöver (och knappt det ibland antar jag), men det är nästan lite frustrerande att läsa Doktor Faustus och verkligen känna hur en bra historia går till spillo helt i onödan. Fruktansvärt onödigt, herr Mann, när jag träffar er ska ni få känna på en lavett från det tjugoförsta århundradet. Det svider, serru. Vi har laservantar och cyberimplantat och alla möjliga grunkor. Jag kommer ner om lite drygt 3 år då, vi ska ju alla dö 2012.
Det vore nog ganska intressant att jämföra min utgåva med en nyöversatt, den jag läser är trots allt 62 år gammal. Och troligtvis hjälper inte det med att förlätta språket.
Man tycker ju lite synd om stackarna som la sexton och femti på en sån här pocketutgåva.
Fan, det är ju nästan en och tre fjärdedelars pepsiburkar.
En klart bättre investering.
// Tobbe
