Projektet leder mot sitt slut, men läsningen av Doktor Faustus stannar ilsket på sida 250. Där står jag och stampar och drar för att vända blad efter blad i verket som under flera veckors tid plågat mitt sinne. Min förståelse för boken är större, men dock inte stor. Inte ens lagom. Men kanske jag kan läsa den om tio år och då kunna smälta innehållet, helst slipper jag nog.
Budskapet Doktor Faustus utstrålar är, enligt gruppens stimulerande samtal, konstnärens rätt att göra vad han behagar och finner rätt. Detta kan man se i Adrian Leverkühns byte av yrkesinriktning, och hans musikaliska ambitioner. Adrian gör vad han vill, och tänker inte så mycket på vilka konsekvenser som följer, som man kan se i följande citat. Alldeles innan detta kan vi läsa om en musikalisk upptäckt unge herr Leverkühn funnit.
”Adrian var inte så stolt över detta som man kunde tro. Lärare och lärjunge var i grund och botten mycket olika i avseende på musikalisk instinkt och avsikt, liksom ju i konsten överhuvudtaget den framåtsträvande är hänvisad till teknisk-praktik ledning av mästare som generationsmässigt är honom till hälften främmande.”
Gör som du behagar Adrian, vill du inte vara stolt och strunta i konsekvenser så gör du det. Varje individ har den rätten. Det är vad jag tror, och hoppas att boken vill förmedla. Men som sagt är min förståelse ytterst liten. Man kan alltid hoppas.
När jag hörde namnet på boken, och det mystiska order ”Faust”, tänkte jag på djävulen, mytologi och spänning. Jag trodde boken skulle ta upp religion, men istället hakar herr Mann upp sig på musik, musik och musik. Det känns som om jag, som inte är intresserad av klassisk musik, inte får ut så mycket av verket. Jag är aningen besviken över mitt bokval.
”Ephratas musik var, sade Kretzchmar, alltför ovanlig.”
”Beethoven och fugan”
Man kan debattera kring bokens tema, men det främsta Thomas Mann gör är att rada upp en massa oväsentlig fakta om den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv. Men som flera gruppmedlemmar sagt, får jag känslan av att herr Mann biktar sig. Men om man skulle sätta ett namn, kopplat till en genre, tänker jag på kärlek, broderskap och kultur.
Vad jag kan se, är det inte någon särskild intertext, men han sätt att skriva på påminner mig starkt om min forne historielärare och mentor. Men jag tror inte att han har någon speciell koppling till Doktor Faustus. Som jag nämnde i ett stycke ovan, trodde jag han skulle ha varit inspirerad av myter om djävulen, men det kanske kommer senare i boken.
Thomas Mann kopplar till en massa andra verk. Musikaliska verk. Som tillexempel Beethoven, samt en stor mängd, för mig okända, tyska musiker.
”Als du mir einst gegeben zur Nacht den kühlen Trank, vergiftest du mein Leben…”
Små delar av tyska musikstycken kanske inte verkar så relevant, men för de som inte läser eller har läst tyska blir det ytterst förvirrande. Om en nyöversättning någonsin görs, hoppas jag att de någonstans finner plats, kanske längst bak i boken, där en ungefärlig översättning av dessa stycken finns. Inte för att jag tror att jag kommer få för mig att läsa detta helvetiska verk en andra gång.
Den störta och mest irriterande frågan är varför vi läser just Thomas Mann. Relevansen för klass SP08J verkar vara att det var 20 år sedan Berlinmurens fall. Just idag, den 9 november, då detta inlägg publicerades.
__________________________________________________________________________________________
Men finns det en ytterligare relevans, något som gör att läsa just Mann till ett måste?
Fräckt svarar jag nej, men kanske om man vill vara ypperligt kulturell. Att ha Thomas Mann i bältet kanske många är stolta över. Men jag är bara glad att jag slipper ha honom skvalpandes i bakhuvudet.
Sandra.
En tung bok, sannerligen! Men var glad att du lyckades läsa och diskutera så stora delar av den!