Nu har den efterlängtade veckan kommit, i almanackan har jag prytt dessa dagar med stora och färgglada bokstäver. Dagen då boken doktor Faustus skall återlämnas, dagen då jag slipper att bära med den klumpiga boken i väskan och låta den beblandas med mina kära ägodelar. Dagen då jag inte längre behöver låta den vara på mitt skrivbord och slutar att tvingas analysera varenda mening Thomas Mann en gång skrivit. Men numera känns det faktiskt konstigt att lämna tillbaka den. 

De där färgglada bokstäverna som prytt min almanacka är inte så betydelsefulla längre och jag känner inte en lika stor glädje när jag möter de färgsprakade sidorna. Färgerna har, för mig, nästan bleknat och innebörden får inte mig att hoppa till av glädje så som det gjorde innan när i förväg längtat mig bort. Antar att jag helt enkelt blivit van vid att ha boken vid min sida. Jag har praktiskt taget haft med mig boken överallt och läst i den så fort som jag fått lite tid över. Att ha med den på bussen har varit en självklarhet och under de dagar som jag inte lyckats sova så har doktor Faustus varit en utomordentlig sömntablett. Nu var jag väl lite överdriven men personligen, kan jag på ett ärligt sätt skriva att det kommer att bli lite tomt. Man kommer att få så väldigt mycket tid över till annat helt plötsligt, åt konstiga och oväsentliga tankar som istället kommer att greppa tag om en under de bussresor man gör.

Efter många om och men har jag kommit fram till att temat i boken är kärlek och broderskap, fast på ett väldigt annorlunda och speciellt sätt. Att vänskap inte skulle kunna vara ett centraltema är just för den irritation och den ilska, en hatkärlek, som Mann emellanåt förmedlar när han beskriver Adrian Leverkühl.  
 
Man brukar säga att när man vågar gräla med sina vänner och ger kritik för det den gör betyder att man vågar vara sig själv och känner sig trygg tillsammans med den personen. Två människor som delat många vardagliga händelser med varandra och lyckats ta sig igenom tuffa motgångar liknar tillslut mer syskon än vänner.

”Det behöver väl inte att nämnas att vårt avsked var till formen kyligt och formellt. Det var nätt och jämt att vi såg varandra i ögonen och tryckte varandras händer. Vi hade skilts och återsetts så ofta i vårt unga liv att handtryckningen oss emellan inte behövde bli obligatoriskt. Vi skildes på gatan som vi hade gjort hundra gånger genom att helt enkelt gå åt varsitt håll.”

Man vet direkt att de båda kommer att möta varandra igen, ingen av dem lägger ner mycket energi på ett kärt avsked just för att de båda skilts åt så ofta men inte lyckats undgå varandra under en längre period av livet, likt en bumerangeffekt. Det tyder verkligen på ett riktigt brödraskap, på ett par starka vänskapsband som inte bryts i första taget. En sann kärlek som sitter så pass djupt att det aldrig någonsin kommer att försvinna helt oavsett vad de än kommer att möta i framtiden.

Jag kan inte direkt koppla bokens tema till en annan litterär text som jag läst eller som jag kan säga finns men bokens uppbyggnad och Manns vardagliga, monotona och luddiga sätt att skriva på är inte något som jag stötte på för första gången i samband med att jag fick den här boken i handen. Dock har jag aldrig läst något med samma utsvävningar som Mann lyckats fånga mellan den här bokens bundna pärmar.

Namnet ”doktor Faustus” relaterar självfallet till Faustusmyten som jag skrivit om i mitt andra inlägg men numera vet jag inte riktigt om just ”pakt med djävulen” ens har någonting med boken att göra. Personligen tror jag att Faustusbilden Thomas Mann skapar är något symboliskt, annars verkar jag ha missat bokens syfte och innehåll totalt.

Något som jag stolt kan hålla fast vid är bokens budskap, det känns som om mina hypoteser för en gångs skull var sanna. Mann vill förmedla passion för det man gillar att göra, att man inte skall ge upp sina drömmar. Han framför starkt, nästan predikar om konstnärens rätt till att göra vad han eller hon vill även om människor runt omkring inte samtycker.

Om jag var en frivillig läsare, om jag hade valt den här boken själv så skulle jag nog ha gett upp boken efter de tio första sidorna. Min pappa kom fram till mig häromsistens och sade att han försökt ge sig hän boken men gett upp efter första kapitlet. I dagens samhälle anses nog inte boken att vara något ytterst underhållande men att kunna säga att man har boken doktor Faustus i läsarbagaget är respektfullt.

Och med det säger jag hejdå, tack för mig.

/ Emma