”Även det just avslutade avsnittet har svällt ut alldeles för mycket för min smak och jag har all anledning att fråga mig hur länge läsarens tålamod skall räcka.” Detta citat fick pryda mitt första blogginlägg av Doktor Faustus. Det var det som inledde det här projektet och det är också det jag har valt att knyta an till i mitt sista inlägg. Varför? Svaret är enkelt: Det är det här citatet som rakt igenom har präglat sida efter sida i romanen. Det finns inte ett enda ställe i boken där det inte sväller ut för mycket och där mitt intresse inte svalnar och tröttas ut.
När jag tänker tillbaka på vad som tidigare har hänt och ägnar lite tid åt tidigare blogginlägg kan jag konstatera att det inte är så mycket till handling i Doktor Faustus. Från barndom, studentliv och en inblick i vuxenvärlden får man följa herrarna, och deras vänskap står ofta i centrum. Musik och religion tas upp gång efter annan, men handlingskraften är svag, det känns nästan som om det händer mer i tv-serien Våra Bästa År. Istället djupdyker Thomas Mann i vissa situationer, som faderns intensiva intresse för fjärilar eller musiklärarens ständiga föreläsningar om Beethoven, som känns ganska irrelevanta.
Genom att se tillbaka på det här viset kan jag också knyta an till romanens tema och budskap. Temat, enligt mig, är vänskap. Som sagt står vänskapen titt som tätt i fokus och Serenus berättar ofta om Adrian som vän och det är inte många onda ord som sägs om Adrian. Frågan är om denna vänskap verkligen var ömsesidig – kände Adrian lika mycket för Serenus som Serenus kände för Adrian? Kanske gjorde han det, antagligen är det Adrians personlighetsdrag; att inte kunna utrycka känslor som gör mig osäker till om han betraktade vänskapen på samma sätt. Musik kan man också säga är temat eftersom sidorna bäddas in av noter, Beethoven och musikundervisning. För övrigt har Serenus nu nämnt Doktor Faustus i form av ett musikaliskt verk, nämligen Doktor Faustus Veklagan.
Bland de detaljrika beskrivningarna av de irrelevanta händelserna, är det emellertid svårt att hitta budskapet, men bakom dessa har jag fått känslan av att det kan handla om att fullfölja sina drömmar och ta vara på sin begåvning. I de nyss lästa sidorna får jag veta att Adrian går ifrån sitt val att bli teolog till att istället börja studera och arbeta med musiken igen – ett intresse som brann inom honom från början, en dröm han hade. Budskapet kan också vara att fortsätta vara vänner vad som än händer och var man än befinner sig, att man alltid har varandra. Serenus och Adrian skiljer sig ofta från varandra och befinner sig i spridda miljöer, men genom att bl.a. skriva brev till varandra håller de vänskapen vid liv. Händer det något nytt i den enes liv, lär den andre veta det inom en snar framtid.
Romanen Doktor Faustus sägs ha inslag av ett annat verk, nämligen dramat Faust skrivet av Johann Wolfgang von Goethe. Det handlar om den mystiske vetenskapsmannen Faust som säljer sin själ till djävulen. Historien utvecklas senare till en parabel, dvs. en slags liknelse med bildlig framställning. Goethe har sagt att detta drama påminner om hans liv och det kan man då jämföra med Thomas Mann som menar att mycket i hans Doktor Faustus är en parodi över honom själv. Personligen tycker jag också att filmer där man känner att handlingen är bortblåst eller där händelseförloppet sker väldigt långsamt, påminner om Doktor Faustus. Något som dock var intressant med just denna roman, som jag inte tidigare påträffat i något annat verk, är hur berättaren, i det här fallet Serenus, emellanåt har en dialog med läsaren.
Genom att läsa Doktor Faustus i modern tid, kan vi få en uppfattning om hur samhället och världen såg ut under denna tid. Det är med Thomas Manns ögon vi får ta del av dåtiden, alltså på ett mer personligare plan vilket kan ge en bättre verklighetsbild än den man får ta del av i historieböckerna. Å andra sidan spelar Manns egna värderingar och hur han uppfattade olika saker stor roll och detta kanske inte överensstämmer med den uppfattning jag hade haft om jag levt under denna tid.
Det som har varit intressant att ta del av i boken är att hur mycket karaktärerna än utvecklas, finns deras personligheter från barnsben kvar, i grunden är de fortfarande de samma. Man kan fortfarande se den betraktande, ödmjuke Serenus som låter sig dumförklaras av sin begåvade vän. Man kan fortfarande se musikfantasten Adrian med mycket högmod, men som inte alls verkar vara så felfri som Serenus beskriver honom. Det är i och med detta slutliga blogginlägg som jag ska ta farväl av båda dessa herrar och den miljö och tid jag har fått ta del av. Kanske har Doktor Faustus haft inverkan på mig i det undermedvetna och kanske kan mitt skrivande och tänkande ha påverkats av denna roman. Det är med blandade känslor, ömsom lättnad ömsom med reflekterande tankar, som jag slår igen romanen och tar ett sista farväl av Faustus…
Sanna Johansson
Bra att du funderat över intertexten!