Herr Nobelpristagare skriver, iallafall enligt min uppfattning, realism i det här verket. Visserligen finns vissa inslag av symbolism också, men de är knappast överhängande. Han föredrar en utdragen och långsam karaktärsbeskrivning som kan dra över flera sidor, därför att han har en förmåga att blanda in saker i varandra – man kan liksom inte bestämma riktigt var en beskrivning börjar och tar slut, för ibland verkar det som att det bara fortsätter och fortsätter. Trots det här så är Mann väldigt konkret i sina beskrivningar ändå, de innehåller liksom inga helt utflippade liknelser och han använder inte heller ett speciellt symboliskt språk.
-
Det där jag tog upp lite i det förra inlägget, om att han nog försvarar sin egen konstnärliga frihet i Adrians, ungefär, är nog ganska sant. Det är svårt att säga klart, eftersom jag läst en väldigt begränsad del av hans verk, men han lägger nog ner mycket av sig själv i boken. “Men man ska ju skriva från själen och sånt mumbo-jumbo” – Visst, varsågoda. Men det känns som att Mann kanske går väl långt, det är (precis som jag såg att Emma skrev) som om han biktar sig.
-
Är boken influerad av tiden den skrevs i?
Jag vågar svara nej, utan några större tivel. Det känns ändå som att Mann håller sig i en grå zon, som liksom inte ändras . Och det är knappast någon deprimerad eller nedtryckt liten tysk Nobelpristagare som skrivit den. Man får nästan intryck av att Mann var lite nostalgisk när han skrev den, och han verkar inte distraherad från berättelsen någon gång(so far, so good). Så ja, jag skulle nog tippa på att han var väldigt uppsluten och instängd i sitt författarskap när han skrev Dr. Faustus.
//Tobbe
