Doktor Faustus skrevs år 1947, endast något år efter Mann hade blivit amerikans medborgare. Jag förmodar att herr Mann saknade sitt kära Tyskland, som nu efter världskrigen låg i ruiner och därmed skrev denna andliga och politiska analys. I alla fall fram tills år 1945, då andra världkriget avstannade. Dock vet jag inte hur mycket krigen påverkade kontexten. Boken kan inte beskrivas som positiv, men jag känner ingen stor deprission heller. Kanske för att jag inte kommit mer än halvvägs. Han skriver enligt realismens grunder med en gnutta symbolism, vilket innebär att han beskriver människan realistiskt och grundligt.
Men när han blir insatt i musiken så bär det iväg med en aning symboliska beskrivningar. Thomas Mann är mycket pang på röbetan, men man får endå läsa mellan raderna för att förstå karaktärerna. Fastän det inte är så himla lätt. Doktor Faustus är en svår nöt att knäcka. Man kan spendera timmar på att försöka ta reda på hur sjutton han tänkte när han skrev den. Något jag mer kan tillägga är att Mann skriver som vår förre historialärare Mats Werner talar. ”Nu ska vi prata om grekerna, men min son bor i japan och hästar och åsnor kan inte få en bördig avkomma. Just det ja, rommarna pratade vi väl om?”
Musik och sexuella frustrationer har präglat min senaste läsupplevelse. Om vi tar vid där vi lämnade våra små huvudkaraktärer, så har de skiljts åt. Serenus stannar kvar och studerar vid universitetet i Kaisersachsen medan Adrian är ute och studerar musik. Som ni kanske märker har Adrians brinnande musikintresse inte svalnat det minsta. Unge herr Leverkühn, tog sitt pick och pack och passade på att besöka en bordell och spela piano, men fick till slut tillfredställa sig själv på grund av oförmåga att prestera.
”Inför min framställning, min berättelse, ber jag läsaren icke fråga hur det kommer sig att jag så noga känner till detaljerna, då jag ju icke alltid var närvarande eller stod vid sidan av den hjälte som denna biografi förevigar.” Skriver Thomas Mann i början av 18:e kapitlet.
Här ser vi Serenus brinnande respekt för Adrian, som fortarande brinner starkt. Efter hela arton kapitel! Jag har fortfarande inte hittat något spår av Serenus ”riktiga” familj. Men Adrian däremot, utvecklas mer och mer. Men frågan är åt vilket håll? Adrian är inte längre särskilt stolt över sina musikaliska prestationer. Det verkar som om han börjat tröttnat på även musik, som han tröttnade på sina forna studier. Han har åldrats, vilket var oundvikligt, och har nu uppnått ”tjugu”-strecket.
Serenus är den samma som förr, men det intressanta med honom är att jag gång på gång får erinra mig om att det är en fiktiv karaktär och inte Mann som berättar om Leverkühns liv.
Vad mer skall man mer nämna om detta, som Emma så vackert nämnde i sitt andra inlägg, djävulska tingest? Karaktärerna utvecklas, sakta men säkert, men intresset för herr Manns litterära kunskaper börjar svalna och jag förundras över hur denna man fick nobelpriset med Buddenbrooks. Den kan inte vara så mycket mer annorlunda än Doktor Faustus?
Rätta mig om jag har fel, men de helvetiska flammorna jag förväntade mig tycks inte dyka upp.
- Sandra.
Boken skiljer sig ganska mycket från Buddenbrooks, kika in på de andra bloggarna så ska du se!