Nä. Det här var ju inte så kul.
-
Ibland hittar man något som verkar toktrist eller brutalt svårt men man ger sig fan på att klara det ändå.
För utmaningens-, och för tillfredsställelsen att ha gjort dets skull. Lite så såg jag på boken efter de första tjugo-någonting sidorna.
Inte längre.
Jag är inte det minsta nyfiken på hur det slutar, eller ens hur berättelsen utvecklas – jag har ungefär lika mycket lust att öppna boken igen som att berömma Mona Sahlin för hennes fina insatser för Sverige.
–
Om miljöerna, då, herr Nobelpristagare verkar inte vara speciellt förtjust i konkreta miljöbeskrivningar. Han ägnar helst tiden till att ordbajsa så mycket som möjligt, men det finns ärligt talat inte mycket att ta upp. När han väl ägnar några rader åt att beskriva omgivningar så är det väl ganska rättframt och direkt, men man får kämpa sig igenom mycket för att komma dit. Så att säga.
-
Han ägnar så mycket tid till att försvara konstnären och hur hon inte har en skyldighet att anpassa sig eller rätta sig efter andras regler, att det ser ut som Mann försvarar sig själv och sina utsvävningar. “Pfah, vad vet du om litteratur, jag fick ju tamejfan Nobelpriset, grabben, N-O-B-E-L-P-R-I-S-E-T. Jag är en goddamn konstnär.”
Vanligtvis kan jag uppskatta när folk försöker vara självständiga och inte jämt sitter i den där förbannade lådan dag in och dag ut (men jag gillar fortfarande inte konstfack, de är bara en bunt pretentiösa idioter), men den här killen känns nästan lite militant (Lite sådär, äckligt trångsynt som bara en konservativ kapitalist kan vara), i brist på bättre ord – när han ska försvara Adrian i boken. Och då, förmodligen, lite sig själv.
-
Den här attityden, eller stilen, han visar gör en lite nyfiken på hur hans andra verk är. Men när man sen öppnar Doktor Faustus igen så försvinner nyfikenheten direkt.
Som underhållning fungerar den bara inte.
//Tobbe
